NORRA SKÄRGÅRDEN

LJUSTERÖ

Den ryska galärflottan närmade sig Norra Ljus­terö på eftermiddagen eller kvällen den 13 juli 1719. Deras senaste strandhugg var antagligen i Sikmarö på Blidö och de landade i Klintsundet, det smala sund som skiljer Västra och Östra Lagnö. Den kvällen eller natten brändes både säteriet i Västra Lagnö och de två hemman som låg vid Hemviken på Östra Lagnö. Dessutom skövlades torpet i Västra Lagnö.

Hur händelseutvecklingen sedan såg ut är inte klarlagt, men Ljusterö slapp lindrigt undan ryssarnas anfall. Utöver Västra Lagnö har vi bara säkra uppgifter om datum för anfallet mot Mörtsunda, den 17 augusti. Vad gäller de andra gårdar som härjades kan vi bara spekulera och försöka re­konstruera vad som verkar rimligast.

Det mest troliga är nog att ryssarna efter angreppet på Västra och Östra Lagnö passade på att bränna ned Hästede och sedan fortsatte söderut. Övriga hemman som drabbades på Norra Ljusterö ligger på den västra och norra sidan och härjades nog när ryssarna var på väg norr­ut i mitten av augusti. Det stämmer väl med det faktum att husen på Siarö, Själbottna och Smedsholmen – som ligger strax norr om Ljusterö – drabbades den dagen.

När galärflottan kom tillbaka från sina överfall söderut, rodde ett knappt femtiotal av fartygen norrut genom Furusundsleden. De var på väg till Östanå slott för att plundra och bränna. På vägen genom sundet satte de eld på många hemman på de mindre öarna i farleden och landsteg sedan vid Mörtsunda. Där brändes byns fyra hemman, liksom all deras egendom.

Längre norrut längs Ljusterökusten fick även Sillinge känna på ryssarnas behandling. Där skövlades två hemman som blev helt ”till Egendomen 1719 af fienden Spolierade” men de verkar inte ha bränts ned.

Därpå brändes byn och torpet på Siarö in­nan­ ryssarna letade sig fram till Inneby, där de två gårdarna fick samma behandling som de flesta hemman i skärgården. Allt värdefullt plundrades, djuren slaktades eller stals och det som inte kunde föras bort slogs sönder innan resterna slutligen sattes i brand.

Märkligt nog härjades av allt att döma aldrig gårdarna i Gärdsvik. Om ryssarna kom från vattnet när de skulle till Inneby så rodde de praktiskt taget förbi husen. Om de istället kom genom skogen bör de också ha sett att det fanns fler hemman en bit norrut.

Av Ljusteröarnas omkring 50 gårdar var det alltså bara ett tiotal på Norra Ljusterö som här­jades av ryssarna. Resten av bebyggelsen på Norra Ljusterö undkom oskadd enligt de skriftliga källorna. Södra Ljusterö klarade sig helt undan ryssarnas framfart.

För de flesta öbor var nog den största för­ändringen efter anfallet att Östanå slott hade bränts. Herrskapet hade dominerat Ljusteröarna under lång tid och var en fixpunkt för befolkningen. Nu var det förr så glansrika säteriet bara en hög aska och sotiga skorstensstockar. Det enda som inte hade bränts ned till grunden var en flygel. Men familjen Wrede skulle fortsätta att dominera ön i ytterligare 60 år och än idag har Östanå ett stort markinnehav på ön.

Förutom familjen Clerck blev en dräng, två pigor och fiskaren Jacob Ohlsson husvilla vid anfallet mot Västra Lagnö. Ohlsson bodde i ett eget torp som verkar ha blivit nedbränt, eller åtminstone skövlat.

Frälsebonden på Clercks säteri i Hästede, Tobias Lorentsson, fick enligt protokollen ”alla husen opbrända, men skogen är tämbl. god i behåld, skolandes mistningen på den lösa Egendomben sig bestigit till 450 Daler silvfermynt.”

Torpet på Kråkan, dit familjen Clerck flydde, klarade sig undan ryssarna, trots att ön ligger nära den rutt söderut som galärflottan antas ha tagit från Lagnö och Klintsundet. Kanske var torpet för oansenligt för kosackerna. Erich Nilsson fick ostört smida framtidsplaner när finfolket hade rest vidare via Vaxholm till huvudstaden. Han gifte sig 1721 och stugan där paret bodde och avlade barn finns kvar än idag, men den har flyttats till Edö ö.

Om de två drabbade hemmansägarna i Sillinge, Erick Jacobsson och klensmeden Salomon Loberg och deras familjer, vet vi att Erick stannade kvar i byn. Salomons öde är mer osäkert; hans namn finns kvar i längderna ett par år efter angreppet, men med dystra kommentarer som ”uthan hem i bruk” och ”finnes intet”.

Gårdarna i Inneby drabbades hårdare. Jöns Johansson och hans familj fick ”huusen alla förbrända, hwar wid ingen Skog finnes, warandes höö, säd och löös Egendomb förbränd till 285 D Smt”. Redan innan ryssarnas stormning hade han problem med försörjningen och hade på våren 1719 fått hjälp med råg för utsäde ur Stockholms slottsmagasin.

Grannen och trädgårdsmästaren Jöns Perssons stuga i Inneby drabbades på ett liknande sätt. Jöns var trädgårdsmästare på Västra Lagnö och blev först av med sitt arbete när gården brändes och sedan gick även hemmet bokstavligen upp i rök. Stugan stod senare det året registrerad på hans änka, men det är oklart om hans död hade något samband med angreppet. Konsekvenserna blev i alla fall förödande och 1721 fick gården omdömet ”finnes intet”.

I Inneby bodde även Anders Jonsson i eget hemman. Hans öde är okänt och gården antecknas de kommande åren såsom ”utan åbo” och ”öde”. Andra bybor var hemmansägarna Jacob Markusson och Erik Jönsson, som båda fick sina hemman brända, men verkar ha blivit kvar i byn tillsammans med Jöns Johansson. Det var emellertid bara Jakob Markussons gård som byggdes upp snabbt. Av byns ursprungligen fem hemmansägare fanns bara tre kvar. En av dem dog och en annan försvann.

I Mörtsunda var följderna liknande. Av byns fyra brända gårdar återbyggdes bara tre. Den fjärde antecknades vara ”utan åbo” och ”öde” de följande åren. Där hade Matts Andersson bott med sin familj, men ingen vet vart de tog vägen.

I en av de gårdar som återuppstod bodde Anders Carlsson med hustru. Av okänd anledning försvann hustrun ur handlingarna 1719, varpå Anders gifte om sig med pigan Linastin Sunansdotter från Marum. I någon av gårdarna bodde även ”hustru Margreta Pehrsdotter” som senare ”störtat sig i siön vid bryggan”.

Enligt vissa uppgifter tillfångatogs även en båtsman Stålbom vid anfallet mot Mörtsunda. Han ska snöpligen ha överraskats sovande i ödetorpet Skeppsgropen och sedan fått tjänstgöra som lots ombord på de ryska galärerna. Hans vidare öden känner vi tyvärr inte till.

BRÄNDA ÖAR