NORRA SKÄRGÅRDEN

 

HUSARÖ

 
Husarö på Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

Husarö på Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

 

Sommaren 1719 beboddes den ena av öns två gårdar av Johan Andersson och hans hustru Anna Matsdotter från Hallonstenarna, dotter till torparen Matts Ifwarsson. I hushållet fanns även en dotter samt drängen Johan och pigan Karin. Den andra gården drevs av Anders Mattsson. Han var gift och antagligen fanns det fler personer i hushållet, men vi har inte fler uppgifter än så.

På ön fanns också ett båtsmanstorp, där ­Anders Malmberg tjänstgjorde som ordinarie båtsman och Anders Ersson Lind var fördubblingsman. Säkert var båda inkallade i tjänst sommaren 1719, kanske på något av de fartyg som blockerade farlederna vid Vaxholm och Baggensstäket, och kvar på torpet fanns nog Anders fru Marta.

Den 13 juli svepte den ryska galärflottans 200 fartyg och 25 000 man från Rådmansö söderut som en svärm gräshoppor över mellanskärgården. Fartygen spred ut sig och gård efter gård brändes och härjades urskiljningslöst. Det var en av de torraste somrarna i mannaminne och brandröken låg tät över den norra skärgården.

Husaröborna hade som brukligt sina kor på Hallonstenarna och på morgonen den 13 juli var några av dem på väg dit i sina små båtar för att mjölka. När de kom utom Långviksörarna såg de galärer som närmade sig från norr. Ryssarna hade tidigt samma morgon brutit upp från Kapellskär och rott en sträcka på nästan femton distansminuter.

Hals över huvud vände de vettskrämda Husaröborna och rodde tillbaka till bryggan för allt vad tygen höll för att varna husfolket som var kvar på ön. Korna fick klara sig själva.

I panik tog öborna med sig sina dyrbaraste och mest nödvändiga ägodelar, rusade ner till bryggorna vid Kastet medan galärerna avlossade kanonskott efter dem. Tillsammans flydde de sedan i sina båtar till släktingar på Äpplarö. När de rodde västerut och tittade tillbaka över Gälnan såg de brandröken från sina hem.

Båda gårdarna brändes ner till grunden. Hur många byggnader det var fråga om vet vi inte, men vanligen hade mindre gårdar som dessa ett femtontal olika byggnader.

Allt brändes ner. Skogen sattes i brand, säden trampades ner, djuren slaktades eller fördes levande ombord på fartygen, husgeråd och verktyg plundrades, båtarna stals eller sänktes, näten skars i strimlor och slängdes på elden, spisar, redskap och alla andra föremål av järn slogs sönder och gjordes obrukbara. Inget lämnades orört.

Knappt hade glöden falnat på Husarö förrän Johan och Anders återvände hem med sina familjer och såg förödelsen. Av deras gårdar återstod bara grundstenar, förkolnade stockar, aska och skrot. Kanske stod murstockarna ännu kvar, svartnade av sot. Allt var bränt, förstört eller stulet. Till och med en del av skogen hade brunnit upp. Kanske hade de ett par djur kvar på Hallonstenarna eller i skogen.

För att ha någonstans att bo byggde de en lada av brandresterna och redan innan vintern kom hade de byggt de första stugorna, på samma plats som de gamla. En av dem sägs vara den Sundströmska lotsgården, som numera inrymmer öns lotsmuseum. Andra menar att det första istället var Westerbergska huset, där ett gruvligt mord inträffade i slutet av 1700-talet. Anders dog redan följande år, endast 44 år gammal, men trots detta var gårdarna snart uppbyggda igen.

När Husarö 1740 blev en officiell lotsstation ökade befolkningen snabbt och därmed började öns guldålder. Snart fanns det ett femtiotal bo­fasta på ön och lotsningen blev den huvudsakliga sysselsättningen. Än idag bor ättlingar till de gamla lotsarna på ön.

ÖDELAGT
2 gårdar, brända 13/7