NORRA SKÄRGÅRDEN

MÖJA OCH SÖDERMÖJA

Den 13 juli, två dagar efter landstigningen vid Kapellskär, rodde den ryska galärflottan från Kapellskär söderut genom stiltjen i skärgården. De följde i huvudsak den gamla segelleden som den danske kungen Valdemar Sejr hade beskrivit redan på 1200-talet, men baklänges: Räfsnäs, Vidinge, Oxhalsö, Yxlan, Blidö, Sikmarö, Linken, Östra Lagnö, Husarö, Möja... På en dag rodde ryssarna de fem milen från Kapellskär till Möja, dit de kom på kvällen den 13 juli.

Från Långvik berättas att byborna trots alla kyrkans förmaningar och vårdkasarna överraskades av ryssarna då de var sysselsatta med att i godan ro slå sitt hö. De samlade snabbt ihop sina värdesaker och flydde i panik med en skötbåt till någon av de öar som ligger norr om Möja, kanske Angö eller Kålö. Där rodde de in i vassen och gömde sig och var någorlunda trygga för ryssarna.

Medan några av galärerna rodde in vid Långvik fortsatte huvudstyrkan söderut längs Möjas västra sida och lade till i Möjaström. Besättningarna gick iland och började upprätta ett läger som sedan skulle bestå i flera veckor, ända tills flottan lämnade skärgården för sista gången i mitten av augusti.

Under tiden spred sig andra galärer i området och sökte sina byten: en del fortsatte över Möja Västerfjärd mot Norra och Södra Stavsudda, andra tog sig in i Möjaström och sedan norrut på Möjas östra sida.

Förödelsen blev total. De officiella dokumen­ten berättar att samtliga gårdar på Möja och ­Södermöja härjades den kvällen. Först att drabbas var nog de två gårdarna inne i Långviken. De brändes ned till grunderna.

Efter Långvik stod kanske torpet i Hamn näst på tur. Där bodde torpare under Berg sedan gården hade hamnat på obestånd. Torpet lades i aska och det lilla som torparfamiljen ägde stals eller slogs i smulor.

I vilken ordning gårdarna sedan ödelades är inte lätt att säga, men innan natten föll hade de sex gårdarna i Berg lagts i aska och ruiner med alla sina uthus, lador, ladugårdar, smedjor, badstugor och sjövisten. Ensamgården på Söder­möja gick samma öde till mötes liksom de tre gårdarna i Löka.

I ett protokoll från vintertinget den 5 februari 1720 fann man att alla hemman i Berg, Långvik, Löka och Södermöja ”till huusen var alldeles i aska lagdt samt skogen förbränd, löös egendomb mistat”. Hur det gick för båtsmanstorpet som låg vid Norrsundshagen mellan Löka och Ramsmora vet vi inte. Antagligen fanns även ett torp på södra delen av Södermöja och det är väl troligt att båda brändes.

De två gårdarna i Ramsmora undgick möjligen att brännas – de blev bara rövade och slagna i spillror. Men den muntliga traditionen gör gällande att ”alla byggnader på Möja brändes ned. Den enda byggnad som lämnades var en loge i byn Ramsmora. Om denna loge berättas, att ryssarna flera gånger försökt tända eld på densamma, men att en tomte för varje gång släckt elden. Då uppgåvo ryssarna försöket. I ena logknuten syntes spår av eld.” Logen revs i början av 1900-talet och virket användes till ombyggnad av en stuga i byn.

Hela Möja och Södermöja hade lagts i aska och ruiner. Ryssarna blev sedan kvar på Möja under hela härjningståget. På öns västra sida, liksom på Södermöja och även på öarna österut, finns många så kallade ryssugnar som antagligen vittnar om deras närvaro.

BRÄNDA ÖAR