NORRA SKÄRGÅRDEN

ÖSTRA LAGNÖ

Tillsammans med sina familjer hade kanske bönderna Nils, Erik och Pehr lämnat Östra Lagnö eller gömt sig hos boskapen i skogen när de ryska galärerna och skärbåtarna rodde in i Hemviken. Kanske fick de med sig sina mest värdefulla ägodelar, eller kanske gömde de dem någonstans.

Men de kan också ha blivit överraskade, precis som deras närmaste granne, friherrinnan ­Beata Johanna Clerck, som bodde på säteriet Västra Lagnö. Hon sägs ha rymt hals över huvud till den lilla ön Kråkan tillsammans med sin familj och sitt husfolk men utan att få med sig det minsta av sina tillhörigheter. Kanske var bönderna från Östra Lagnö lika oförberedda när katastrofen väl inträffade.

Enligt vissa uppgifter övernattade åtminstone några ryssar i Klintsundet den korta och ljusa natten mellan den 13 och 14 juli. I så fall stod nog gårdarna i ljusan låga – i de officiella källorna sägs att båda gårdarna vid Hemviken brändes ned den trettonde juli, liksom säteriet vid Västra Lagnö.

När Lagnöbönderna återvände till sina hemman låg allt i brända ruiner. Familjerna fick börja om från början. Först gällde det att snabbt få i ordning ett vinterviste, kanske fanns det någon foderlada i skogen som fick duga. Men det var värre med maten. Allt var stulet eller bränt och både fiskeredskap och båtar var stulna, brända eller sönderslagna. Vi får hoppas att öborna i alla fall hade några djur kvar i skogen.

Bönderna Nils, Erik och deras familjer fick fem års skattefrihet för att kunna bygga upp nya gårdar. Erik drabbades så hårt att han dessutom fick sina skulder avskrivna.

Men värst gick det nog för Pehr och hans hustru. I mantalslängden från 1719 noteras det torrt och sakligt om dem att ”Man fången och hustrun uthfattig”. Deras vidare öden känner vi tyvärr inte till. Kanske fick Pehr tjänstgöra som lots under ryssarnas offensiv, för att sedan hamna i rysk fångenskap som så många andra. Han hördes aldrig av igen och vad som blev av hans hustru vet vi heller inte.

BRÄNDA ÖAR