NORRA SKÄRGÅRDEN

HJÄLMÖ

Måndag den 13 juli rodde den ryska flottan söderut från Rådmansö och tog den ur­åldriga Husaröleden som Valdemar Sejr hade beskrivit redan på 1200-talet: Oxhalsö, Yxlan, Blidö, Sikmarö, Linken, Lagnö, Husarö, Särsö och Möja.

Redan mitt på dagen kändes brandröken svagt i luften och den stack allt mer i näsan ju närmare mordbrännarflottan kom. Gård efter gård sattes i lågor, skördarna brändes och på flera ställen startade ryssarna avsiktligt och oavsiktligt skogsbränder.

På eftermiddagen hade ryssarna hunnit till öarna strax norr och öster om Hjälmö: Husarö brändes, liksom Äpplarö, Brottö, Svartsö by, Alsvik, Självik, Träskö, Möja, Södermöja, Norra och Södra Stavsudda och slutligen även Lådna, den närmaste grannen, knappt två kilometer norrut. Kanske såg Hjälmöborna förödelsen i mellanskärgården från Gränös högsta topp, gott och väl 25 meter över havet och med god utsikt. De hade blivit varnade i kyrkan och så kanske hade de istället kört ut djuren i skogen, tagit sina mest värdefulla ägodelar och rymt till bekanta och släktingar på andra öar eller på fastlandet.

De ryska fartygen spred sig i vattnen och sökte igenom alla sund och vikar. Till slut rodde de in i Gränösundet genom Lillströmmen eller Djupsundet och lade till vid gården. Lotsarna ombord visste var gårdarna låg och bryggorna talade sitt tydliga språk. Kanske var sunden för smala för de stora galärerna, men sluparna mötte nog inga hinder.

Soldaterna spred sig kring sjövistet och på gårdsplanen där de genomsökte alla byggnader, tog med sig allt vad som fanns kvar av värde, sökte upp djuren och slaktade dem, slog sönder alla järnföremål såsom spisar, plogar och redskap, skar sönder näten och satte slutligen eld på alla byggnader, antagligen ett tiotal, inklusive sjövistet.

BRÄNDA ÖAR