NORRA SKÄRGÅRDEN

ÖSTANÅ

När morgonen den 17 augusti grydde hördes galärerna närma sig från söder i Furusundsleden. Östanå säteri var en av Roslagskustens mest praktfulla egendomar. I trädgården nedanför huvudbyggnaden låg allmogemän med bössor, påkar och högafflar medan en mindre styrka soldater var stationerade uppe vid gården.

När de första fartygen blev synliga höll de kurs mitt i farleden och verkade vara på väg förbi säteriet. Men när större delen av flottan låg mitt utanför viken, vände de snabbt stävarna in mot slottsträdgården och en våldsam kanonad började.

Galärerna hade två kanoner vardera i stäven och alla avfyrades oupphörligt mot trädgården och slottet. Den tunga beskjutningen varade i en timme och kanonelden träffade slottet ”så att eld begynte att synas genom huset” och tak­bjälkarna började rasa in.

Svenskarnas musköter, värjor och jordbruksredskap stod sig naturligtvis slätt mot det ryska bombardemanget. Allmogen och smederna som hade hukat i trädgården och nere vid bryggorna hela natten flydde för livet över ängar och åkrar upp mot Roslags-Kulla kyrka, hela tiden beskjutna av fienden så att ”kulorna gingo dem om fötterna förbi”. Ryssarna kunde sedan enkelt landsätta trupper som ylande stormade upp mot slottet.

Dragonerna gömde sig till att börja med bakom huvudbyggnaden men inför den ryska stormningen av slottet drog de sig tillbaka till ett fält mot Mälby. De kunde bara se på medan ryssarna obehindrat plundrade och satte eld på de delar av gården som inte redan brann.

Bortsett från en flygel brann hela Östanå säteri ned till grunden. Säteriets unga ägare, den föräldra­löse och enormt förmögne Axel Sparre, var långt därifrån när gården brändes.

På Östanå fanns gott om bönder, torpare och tjänstefolk som höll driften igång och som nu blev både hemlösa och arbetslösa. Högst i rang stod Östanås bokhållare och herrskapets allt i allo, I. Stenklyft. Vid anfallet var han befälhavare över de väpnade smederna från Vira och han hade varit med Karl XII vid Narva.

Där fanns även inspektorn och gårdsfogden Nils Ihlström och hans hustru Anika Dagström samt deras två döttrar och pigan Helena. Vidare fanns rättaren Pehr Erichson, den anställde fiskaren Jöran Nillson, trädgårdsmästaren Erick Lundh från Nolvik på Ljusterö, slottsfrun Barbro – typiskt nog utan efternamn – samt snickaren Anders Branthal. Vi kan anta att många av dem hade både makar och barn.

Dessutom fanns fyra drängar och tre pigor på slottet och det enda vi vet om dem är att en av drängarna hette Anders Jacobsson och att han gifte sig med en av pigorna, Catharina Andersdotter, 1720. Året innan ryssarnas anfall fanns en ”djur­gårdswact” på gården, Matts Swensson. Om hans tjänst sägs i mantalslängden för 1719 ”finnes ingen”.

Hur det gick för alla dessa människor vet vi inte. Kanske fick en del av dem fortsätta i familjens tjänst, antingen på Östanå i den mån arbetsuppgifterna fanns kvar, eller vid någon av släktens andra egendomar. Hur det än gick är det klart att ryssarnas övergrepp var mer kännbara för dem än för säteriets ägare.

Det gäller även för de två bönder som fanns på Östanå, Olof Persson och Per Andersson. Båda fick sina gårdar nedbrända och dessutom brann deras skog, de fick sin säd nedtrampad och deras båtar med segel och sjötyg rövades bort. De hade inget kvar.

Som vanligt vid anfallen skonades kyrkan, i det här fallet den i Finland byggda helgedomen i Roslags-Kulla. Enligt den lokala traditionen berodde det på att ryssarna tyckte att byggnadens torn och spiror påminde om lökkupolerna i hemlandet.

BRÄNDA ÖAR